Som vanligt när jag var på väg att göra något helt annat, ringde det på dörren. Utanför stod en främmande kvinna med en bunt papper i famnen. Hon såg på mig med bister min.
"Har ni feberlicens?"
"Eh, ursäkta mig, febervaddå...?"
"F e b e r l i c e n s, vi har uppgift om här att du igår uppgett att du tror dig ha feber, och nu är det här hemmet upp i genomsnitt, tja....", hon bläddrade i sina papper. "Tja, cirka 30 dagar per person och år och ni är väl tre som bor här?"
Jag undrade om jag hade feberyra eller vad det var fråga om, vad sjutton pratade människan om? Hon tog ingen notis om att jag inte svarade, inte heller att hakan hängde vid golvet utan fortsatte med blicken i sina papperslappar.
"3 gånger 3, det blir faktiskt 90 dagar per år och det förstår du väl att man inte kan gå omkring och ha utan licens! Dessutom har du inte uppgett hur länge du tänker ha feber".
Jag gned mig i ögonen men kvinnan försvann inte.
"Har jag uppfattat det här rätt", undrade jag. "Vad du säger är alltså att jag måste ha någon slags licens som berättigare mig till att vara sjuk? Var kommer du ifrån?"
"Feberinspektionen såklart. Det förstår du säkert att vi inte kan ha medborgare som går omkring och har saker precis hur som helst utan att betala för dem".
"Trodde det räckte med att jag betalar för att vara sjuk", mumlade jag och började stänga igen dörren. Kvinnan satte en fot emellan. Jag sparkade undan den och stängde dörren med en smäll.
"Ja, då ser jag ingen annan råd än att jag helt enkelt anmäler dig för olaga feberinnehav!" hördes genom brevlådeinkastet och en gul lapp singlade ned på dörrmattan.
Jag antog att det var en böteslapp och sparkade in den under hallbyrån.
"Feberlicens, det var det dummaste jag hört", sa jag högt och gick ut i köket. "Vad kommer härnäst? Ska jag tala om när jag tänker dö också eller?!?"
