skrivklada.blogg.se

Alla satt i rummet när jag steg in. Ett femtontal karaktärer stirrade tillbaka på mig och inte med ett förvånat uttryck som jag väntat mig att få se. Inte glädje heller. Det var den äldsta i gänget, Wera, som tog till orda först. 

 

"Har du en aning om vilket år det är och hur länge vi har suttit här? Om du ursäktar oss så har vi andra saker att göra än att sitta och fika i konferensrummet dag ut och dag in". Det sista sa hon med en svepande blick över kaffekoppshavet och de tomma bullpåsarna som fyllde bordet till bristningsgränsen. 

 

"Fattas det inte någon", undrade jag och insåg att det var ett oerhört dumt sätt att starta vår återförening. 

 

"Om det är Oskar du syftar på så ligger han under bordet och sover", svarade Agnes och knyckte på nacken. "Det har han gjort sedan 2012, han är faktiskt bara nio". 

 

Ja hon hade i alla fall inte förändrats, konsterade jag och slog mig ned på en ledig stol. Slog ut med händerna och kliade mig på näsan, mitt nervöshetstecken. 

 

"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men det har varit lite körigt de senaste åren förstår ni. Och kort sagt så tappade jag lusten, inte ert fel på något sätt. Men nu är jag här - och jag hoppas att ni kan förlåta mig". 

 

15 par iskalla ögon scannade mig uppifrån och ner. Inte ett ord lämnade deras läppar. Plötsligt bröts den tysta ljudvallen av ett skrapande som kom från golvet. Jag fick syn på Oskars hårkalufs som stack ut huvudet mellan Robban och Ylvas ben. Han gav upp ett illtjut och kastade sig upp rakt in i min famn. Jag hann se att han vuxit några centimeter. 

 

"Ja! Du är här igen! Var har du varit och du, vilken dag är det - är det lördag - säg att det är lördag?!?"

 

"Klart det är lördag", svarade jag fast det var tisdag och fiskade upp godispåsen ur väskan. Blickarna kring bordet mjuknade en aning och de nickade mot varandra med gester som sa att jodå, hon kom ihåg minsann. Hon var kanske inte helt tappad bakom flötet i alla fall. 

 

Robban reste sig först och jag fann till min förvåning att jag verkligen saknat hans björnkramar. 

 

"Kul att se dig, jag har några nya tatueringar att visa dig sen. De är visserligen gjorda med en kaffesked och lite sump, men det var så jävla tråkigt här inne"

 

Gruppkramen som följde tog nästan andan ur mig - vi var tillbaka. Igen. 

 

"Nu går du ingenstans igen, flicka lilla. Nu måste du släppa ut mig så att jag får fortsätta spela där jag slutade. Och Oskar går med mig, oavsett vad du tycker", sa Wera och klappade mig på kinden. 

 

Ja, vi var tillbaka - tillsammans igen. I krig, kärlek och skrivande - är allt tillåtet. God bless us.